Dansmusik för en marginaliserad tillvaro i Sverige. Därför söker sig många till Berlin, särskilt till den mytomspunna klubben Berghain. Ida Therén har varit där.
- Välkommen till Disneyland för vuxna!
Henrik, svensk och trogen Berghainbesökare introducerar några nya adepter till klubben. Han tronar över den långa kön framför 100 meter mörkklädda varelser i åldrar mellan 17 och 57. I skuggan av det före detta kraftverket delar alla samma känsla av litenhet. Först måste du köa en timme eller mer, därefter mönstras av den fulltatuerade pointern som till synes godtyckligt väljer vem som får träda in genom den lilla dörren. Är du högljudd och bryter mot den oskrivna, diskret mörka klädkoden riskerar du ett ”nicht heute”, inte idag. Metallstängsel visar vägen för kön där folk trängs som fångar i led. Det finns fönster likt skyttevärn, mörka för de som ser in, genomskinliga för de som ser ut. Där sitter folk och väljer vem som får äntra Fort Berghain denna natt.
Vallfärd till Berlin
Det finns en technoscen i Sverige men få platser att ta vägen. Vid stängning klockan tre har folk nyss hittat rytmen. Istället vallfärdar man till Berlin, industrimusikens ärkeindustriella näste. Det finns något vi saknar här, vi fragmenterade, sönderdekonstruerade och desillusionerade 80-talister. Vi samlas här, dansar oss upp i en enhet.
Vad är det egentligen som händer? Blir du insläppt väntar kroppsvistering. Kameror och en del droger beslagtas. Väl inne, mjuk i benen efter den vårdslösa behandligen, väntar idel vänlighet. Har du bara passerat spärren så är det total demokrati. Det finns inget VIP-område. Det förekommer heller aldrig några bråk på Berghain. Ingen blir full eller störig.
Du går du upp för en gigantisk betongtrappa och möts av Berghain: Ett hav av lika delar stenhårda bögar i lack och läder, hipsterkids och average Günthers. DJ-båset är så litet att du knappt ser det i änden av dansgolvet. Bashögtalaren är tre gånger så hög som jag och får öronpropparna att vibrera i örat. Hjärtat ändrar rytm i bröstet, pulsen styrs av basen. Det spelar ingen roll om det här inte är din musikscen när du kommer in, den gör sig till din.
Henrik, svensk och trogen Berghainbesökare introducerar några nya adepter till klubben. Han tronar över den långa kön framför 100 meter mörkklädda varelser i åldrar mellan 17 och 57. I skuggan av det före detta kraftverket delar alla samma känsla av litenhet. Först måste du köa en timme eller mer, därefter mönstras av den fulltatuerade pointern som till synes godtyckligt väljer vem som får träda in genom den lilla dörren. Är du högljudd och bryter mot den oskrivna, diskret mörka klädkoden riskerar du ett ”nicht heute”, inte idag. Metallstängsel visar vägen för kön där folk trängs som fångar i led. Det finns fönster likt skyttevärn, mörka för de som ser in, genomskinliga för de som ser ut. Där sitter folk och väljer vem som får äntra Fort Berghain denna natt.
Vallfärd till Berlin
Det finns en technoscen i Sverige men få platser att ta vägen. Vid stängning klockan tre har folk nyss hittat rytmen. Istället vallfärdar man till Berlin, industrimusikens ärkeindustriella näste. Det finns något vi saknar här, vi fragmenterade, sönderdekonstruerade och desillusionerade 80-talister. Vi samlas här, dansar oss upp i en enhet.
Vad är det egentligen som händer? Blir du insläppt väntar kroppsvistering. Kameror och en del droger beslagtas. Väl inne, mjuk i benen efter den vårdslösa behandligen, väntar idel vänlighet. Har du bara passerat spärren så är det total demokrati. Det finns inget VIP-område. Det förekommer heller aldrig några bråk på Berghain. Ingen blir full eller störig.
Du går du upp för en gigantisk betongtrappa och möts av Berghain: Ett hav av lika delar stenhårda bögar i lack och läder, hipsterkids och average Günthers. DJ-båset är så litet att du knappt ser det i änden av dansgolvet. Bashögtalaren är tre gånger så hög som jag och får öronpropparna att vibrera i örat. Hjärtat ändrar rytm i bröstet, pulsen styrs av basen. Det spelar ingen roll om det här inte är din musikscen när du kommer in, den gör sig till din.
Berghain har funnits i några år, en inkarnation av gamla bög-fetischklubben Ostgut som stängde 2003 efter att ha varit öppen även för icke-bögar ett tag. På Berghain – dansgolvet du möter först – med 18 meter i tak, inrett i stål och betong, spelas techno. Den elektroniska musikvärlden, med onlinemagasinet Resident Advisor i spetsen, har röstat: 2008 var Berghain världens bästa klubb.
Dans på avgrundens rand
Ytterligare en trappa upp dansar folk framför tavlor föreställande tio meter stora könshår, gåvor från konstnären Wolfgang Tillmans som gärna besöker Berghain eller Panorama Bar, den något mindre intensiva övervåningen. Alla är uppe i sin egna världar; droger, musik, ensamhet. Litenhetskänslan sedan kön bara växer. Du har två möjliga sätt att bemöta det på: antingen stå och se på, agera missionär som skakar på huvudet åt vildarnas märkliga dansriter. Eller låta dig uppfyllas och hänföras. Inför basen är vi alla lika värdelösa.
I källaren ligger Laboratorium, en fetishklubb, det är ur denna kultur Berghain uppstått. Allt är tillåtet. Man får gärna besöka dark roomet. Det är en labyrint på första våningen där det bland mörka skynken, väggar och bås erbjuds sex för alla. Kameror beslagtas i dörren. Toaletterna saknar speglar.
Det är ingen mening att komma till Berghain före fyra på morgonen. Det är runt sex, sju, åtta det första klimaxet nås. Men många menar att söndag kväll är allra bäst. Berghain-golvet har stängt ner och de sista uthålliga ler mot varandra på Panorama bar. Ibland kommer vi dit mitt på dagen och dansar till stängning. Alltså när folk slutar dansa. DJ:n styr med rytmens osynliga hand. Små grupper dansar på liknande sätt, och snart dansar hela rummet på ett allt mer homogent vis. Vi dansar på avgrundens rand, valsar medan skeppet går under. Tiden finns inte här.
Ordningen i rörelse
Platon definierade rytm som ordningen i rörelse. Och kanske har rytmen varit en evolutionär fördel. Lasse Berg skriver i Gryning över Kalahari – Om hur människan blev människa (Ordfront) om grottornas betydelse för förhistoriska folkgruppers spirituella och kulturella utveckling. Han refererar till den amerikanske forskaren William McNeill, som menar att rytm i årtusenden varit det kitt som hållit människor samman. Eller använts som vapen, manat till masspsykos. Långt innan språkets uppkomst kommunicerade man genom sång och dans, inte bara med andevärlden och varandra – utan även för att stärka gruppens sammanhållning, vilket bör ha varit evolutionärt fördelaktigt. Och ur människors varierande lätthet att försättas i transtillstånd uppstod genom ritualerna mänsklighetens första auktoriteter, shamanerna, de som lättast kontaktade andevärlden och vägledde sina bröder och systrar.
Dans på avgrundens rand
Ytterligare en trappa upp dansar folk framför tavlor föreställande tio meter stora könshår, gåvor från konstnären Wolfgang Tillmans som gärna besöker Berghain eller Panorama Bar, den något mindre intensiva övervåningen. Alla är uppe i sin egna världar; droger, musik, ensamhet. Litenhetskänslan sedan kön bara växer. Du har två möjliga sätt att bemöta det på: antingen stå och se på, agera missionär som skakar på huvudet åt vildarnas märkliga dansriter. Eller låta dig uppfyllas och hänföras. Inför basen är vi alla lika värdelösa.
I källaren ligger Laboratorium, en fetishklubb, det är ur denna kultur Berghain uppstått. Allt är tillåtet. Man får gärna besöka dark roomet. Det är en labyrint på första våningen där det bland mörka skynken, väggar och bås erbjuds sex för alla. Kameror beslagtas i dörren. Toaletterna saknar speglar.
Det är ingen mening att komma till Berghain före fyra på morgonen. Det är runt sex, sju, åtta det första klimaxet nås. Men många menar att söndag kväll är allra bäst. Berghain-golvet har stängt ner och de sista uthålliga ler mot varandra på Panorama bar. Ibland kommer vi dit mitt på dagen och dansar till stängning. Alltså när folk slutar dansa. DJ:n styr med rytmens osynliga hand. Små grupper dansar på liknande sätt, och snart dansar hela rummet på ett allt mer homogent vis. Vi dansar på avgrundens rand, valsar medan skeppet går under. Tiden finns inte här.
Ordningen i rörelse
Platon definierade rytm som ordningen i rörelse. Och kanske har rytmen varit en evolutionär fördel. Lasse Berg skriver i Gryning över Kalahari – Om hur människan blev människa (Ordfront) om grottornas betydelse för förhistoriska folkgruppers spirituella och kulturella utveckling. Han refererar till den amerikanske forskaren William McNeill, som menar att rytm i årtusenden varit det kitt som hållit människor samman. Eller använts som vapen, manat till masspsykos. Långt innan språkets uppkomst kommunicerade man genom sång och dans, inte bara med andevärlden och varandra – utan även för att stärka gruppens sammanhållning, vilket bör ha varit evolutionärt fördelaktigt. Och ur människors varierande lätthet att försättas i transtillstånd uppstod genom ritualerna mänsklighetens första auktoriteter, shamanerna, de som lättast kontaktade andevärlden och vägledde sina bröder och systrar.
DJ:n är liksom shamanen en fadersgestalt, rent av en präst i närmre kontakt med gudarna. Men trots att Berghain ger sken av att vara en religiös plats är det inte i kyrkor eller tempel, utan i Tjurarnas hall i Lascaux-grottan vi hittar den mest träffande likheten. Till skillnad från andra europeiska grottor med förhistorisk konst är den en enorm sal, gjord för att rymma en mängd människor. Fynd i dessa grottor tyder på att man skickade ner ensamma shamaner i de mörka grottorna. I transtillståndet har de trummat, målat och dansat. Konsten i grottorna skvallrar om förändrade sinnestillstånd. Hur vet man det? Jo, i trans upplever alla människor liknande optiska fenomen – prickar, nät, rutmönster, vinklar och geometriska former – när hjärnan vänder på flödet och skickar synintryck till syncentra. Det som ses antas vara fragment av hjärnans egen struktur.
Transens styrka verkar ha styrt konstnärens grad av inspiration. I grottorna med bäst aukustisk resonans har de mest utförliga grottmålningarna gjorts. Exempel på detta ser vi i Lascaux, där dagsljuset strilade in framåt gryningen och gav en viss översikt över de rikligt smyckade väggarna. Till skillnad från andra europeiska grottor är det inte bara shamanerna som fått plats i Lascaux, utan mängder av människor samsades om det rituella utrymmet.
Uppgår i en enhet
Framåt elva på förmiddagen kommer nästa klimax på Berghain. Svettiga, avdomnade, dansande gör vi solhälsningar när persiennerna glipas för några sekunder. Bland all stål och betong är de enda dekorationerna kropparna som vi formar. För ett ögonblick, en helg, uppgår vi i en enhet. Kalla det religiös extas, masskult. Likna det vid laboratorium, slakthus, labyrinter för möss i experiment. Eller: Ett Disneyland för en postmodern generation.
